I AB 04/ABT 06 finns en force-majeure liknande bestämmelse vars tillämplighet har blivit en alltmer aktuell fråga, särskilt efter pandemin med corona och i och med Rysslands invasion av Ukraina. Båda dessa händelser har haft en påverkan på kostnad för varor, tjänster och material vilket är vad den här bestämmelsen tar sikte på. Enligt bestämmelsen ska avtalat pris mellan parterna ändras med hänsyn till kostnadsändringar på grund av myndighetsåtgärd, krig m.m. och som avser förnödenhet eller tjänst som är nödvändig i entreprenaden. Även kostnadsändringar som beror på onormala prisförändringar avseende material som ingår i entreprenaden omfattas av paragrafen. En förutsättning för att bestämmelsen ska bli tillämplig är att kostnadsändringen varit oförutsebar och väsentligt har påverkat hela kostnaden för entreprenaden. Denna paragraf i AB/ABT är en klar undantagsregel som tillämpas ytterst restriktivt och det saknas därför i princip helt vägledning från praxis om hur och i vilka fall bestämmelsen ska tillämpas.
Nu har dock Jönköpings tingsrätt den 20 juni 2024 meddelat en dom där domstolen bland annat tog ställning till huruvida bestämmelsen, dvs. 6 kap 3 § AB 04/ABT 06, skulle tillämpas.
Bakgrunden till målet var att en entreprenör ingick ett avtal om att utföra vissa arbeten på en fastighet. Arbetena avsåg bland annat nybyggnad av en industribyggnad med kontorsdel m.m. Entreprenören hade sedan stämt beställaren med anledning av att beställaren inte betalat vissa utställda fakturor och entreprenören hade även begärt ersättning för onormala kostnadsändringar avseende material.
Det som är av intresse här är vad domstolen i målet kommer fram till rörande de onormala prisökningarna avseende material som entreprenören hävdar att de haft. Entreprenören har enligt sin talan utgått från en beräkningsmodell som baseras på faktiskt inköpspris i relation till en jämförelse av branschorganisationen Byggföretagens entreprenadindex vid inköpstillfället och anbudsgivandet för respektive materialslag. Enligt entreprenören har entreprenören således inte använt sig av sin verkliga anbudskalkyl utan i stället använt sig av faktiskt inköpspris i förhållande till entreprenadindex. Detta motiverades med att inte fanns anledning att tro att en viss entreprenör skulle ha en annan kostnadsutveckling än marknaden i stort, samt att det skulle kunna vara till nackdel för beställaren att utgå från anbudskalkylen ifall det är så att entreprenören räknat med för låga kostnader. Entreprenören anförde vidare att metoden innebar att en omfattande materialhantering skulle undvikas och därmed minska processkostnaderna.
I domskälen tycks tingsrätten först acceptera entreprenörens beräkningsmetod i och med att de skriver att normal kostnadsökning skulle vara det som entreprenören kommit fram till och att det belopp som överskrider detta utgör en onormal och oförutsebar kostnad. Värt att nämna är att de inte här skriver någonting om huruvida väsentlighetskravet är uppfyllt.
Samtidigt konstaterar tingsrätten längre ner i domskälen att det inte framgår vilka fakturor som har granskats. Enligt tingsrätten har underleverantörerna i princip inte heller visat några ökade kostnader i sin fakturering och entreprenören har inte presenterat en projektkalkyl som visar vilket pris entreprenören har kalkylerat med för respektive material, varför just det priset använts i kalkylen samt vilket riskpåslag som entreprenören räknat med. Det är enligt domstolen inte möjligt att bedöma den faktiska kostnadsökningen utan byggkostnadskalkyl eller verifikat. Det tyder på att tingsrätten trots allt inte accepterar den beräkningsmodell entreprenören använt sig av. Tvärtom tycks domstolen i stället kräva att entreprenören kan visa en väldigt detaljerad egen kostnadskalkyl för att domstolen ens ska kunna ta ställning till saken. Det synes således som att kraven för att kunna visa att det förekommit en onormal prisökning avseende material enligt 6 kap 3 § AB 04/ABT 06 fortsatt är väldigt högt ställda.
Det är inte heller helt klart om tingsrätten, ifall entreprenören skulle lyckats styrka sina kostnader, trots det hade ansett att bestämmelsen skulle vara tillämplig eller inte. Domstolen nämner inte någonting om huruvida väsentlighetskravet är uppfyllt eller inte.
Sammanfattningsvis är det således svårt att dra några definitiva slutsatser om hur bestämmelsen fortsättningsvis bör tillämpas. Den enda slutsats som tycks kunna dras med säkerhet är att domen tyder på att bestämmelsen fortsatt bör tillämpas restriktivt och att det är högt ställda krav för att bestämmelsen ska bli tillämplig.